Samir greps och förundersökningen som skulle klarlägga vad som hade hänt inleddes samma dag.
Men protokollet visar att utredaren inte tog några initiativ till att höra Samirs mamma, Farida, om vad hon eventuellt kunde veta.

Dagarna gick och när inget hände vände sig Farida till Samirs advokat och sa att hon ville bli förhörd.
Advokaten kontaktade då polisen som två veckor efter mordet, den 4 juni 1986 ringde till Farida.
Exakt vilka frågor som ställdes eller hur långt samtalet framgår inte.  Men det hela sammanfattas på tolv rader och upptar en tredjedels A4-sida.

Sedan står det inget mer.
Den som här alltså kunde ha något berätta, om att det till exempel kunde finnas en alternativ gärningsman, hördes därefter aldrig mer i utredningen.

Samira, Samirs syster, bodde med sin mamma Farida och hade bara sporadisk kontakt med sin far. Hon uppger att hon var rädd för honom.

Ett par veckor efter  Anders Johansson intervjuat Samira får han fram en anmälan, som Samira gjort mot sin pappa, från polisens arkiv.

Där går att läsa följande:

”Han var aggressiv och högljudd och ville även denna gång att målsägaren skulle flytta hem. Under samtalet blev han mer och mer aggressiv och sa: ”jag ska döda dig, jag ska komma och slakta dig,” och liknande. Samtalet avslutades med att målsägaren lade på luren. Målsägaren uppgav att hon känner allvarlig fruktan för att fadern ska genomföra hoten. Enligt målsägaren är familjens heder viktigare för fadern än målsägarens hälsa. Polismannen som tog upp anmälan noterade också att målsägaren, alltså Samira, efter den senare händelsen mådde så psykiskt dåligt att hon fick uppsöka sjukhus.”